Ett kvalificerat kaos

Det var lite Karl-Oskar och Kristina över oss idag. Dock i en modern tappning där oxkärran bytts ut mot en Renault med släp, kossan mot hund och dessutom saknades hucklet. Men efter 6 timmars bärande, packande och uppackande infann sig "Jag tyar ente mer-känslan". Hemmet (det som det ska flyttas ut från) har nu nått den där härliga nivån där det ligger småprylar lite här och var som egentligen inte hör hemma nånstans. Hemvisten är antagligen i en kartong "far, far away". Precis som pajformen. Därför fick sambon knata över till grannen och låna till lökpajen. Så är det när man är kock och inte kan släppa den vällagade maten ens för flyttbestyren. Vi som strax ska äta pajen tackar särskilt för det.

Kan det vara så bra?

Ja, så har då nycklarna till det nya huset högtidligt överlämnats. Den mindre goda insikten om att ett lån på dryga 500.000 ska lösas i förtid med det straff i form av extra utgift som kommer som en paketlösning har någorlunda smälts.

Solen sken, en frostnupen trädgård och lugnet mötte oss. Nu vet vi dessutom att huset har ett namn - Sandlyckan. Friden varade i en knapp timme tills dess att sambon och låssmeden åstadkom en duett för kofot och borr. Låste in mig i skafferiet för att försöka få det intensivt jagade hyllpappret på plats. Insåg rätt snart att min nostalgitripp i form av hyllpapper faktsikt inte hade behövt inkludera häftstift i en era då det finns häftpistoler . . . Nåja, varken pappret eller hyllorna lär gå nånstans så det är bara att ta nya tag i morgon. Ikväll blir det till att packa lite till och titta på Arga Snickaren. Har jag tur så är det nån som ska isolera golv och då kan jag tom få gratis kunskap och slipper fara runt på google som en inoljad jultomte.

Väntans tider

Många väntar. På julstressen, på julklapparna och på julfriden. Själv väntar jag på att få tillträde till vårt nya hus och med en mattkniv i handen slita bort plastmattan och ta reda på just HUR mycket jobb det finns paketerat därunder för oss.

- Ingen anledning att oroa sig förrän man vet, säger sambon så klokt. Men vem lyssnar på det? Varken min magen eller min nattsömn. Däremot slår sömnlösheten frivolter av glädje över hur mycket om, kanske och hur som kan rymmas i en överhettad hjärna.

Salig morfar sa en gång så klokt; "Det finns två lyckliga dagar i en husägares liv. Den när man köper och den när man säljer." Det brukar jag skämtsamt säga till vänner och bekanta som gör "sitt livs viktigaste affär". Just nu känns det så lagom humoristiskt . . .

En måndag med flow

Det pratas om flow. Frågan är om det är det jag upplevde igår. Måndag morgon, vintertiden har inträtt, det är så grått så man tror att nån stängt in en i en potatissäck. Kommer till jobbet och hittar en artikel i DIK Forum om två duktiga kvinnor på Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås som bl a undervisar kring bloggen som kommunikationsform.

Så himla kul att de uppmärksammas på ett BRA sätt (inte bara som ett kul fenomen alt. sedd över axeln av förtörnade traditionalister inom akademin). Hos oss på högskolan finns ju en kompetens kring webb, information, kommunikation och informatik som är närmast oslagbar. Får därför idén att vi ska lyfta fram den kunskap som Monica Lassi och Helena Francke kan bidra med för utveckla de i alla sammanhang pågående samtalen om sociala medier. Ringer mitt bollplank Annika på SilverMayer som genast är med på noterna. Med vetenskaplig kompetens och insikt kan vi gemensamt ta diskussionerna om sociala medier från "så här gjorde vi" till varför man ska göra på ett visst sätt eller vad ett annat förhållningssätt kan bidra med. Det kallar jag "Vetenskap för profession"!

Förmågan att fixa en oordning

Min sambo har en särskild begåvning - han kan fixa en oordning på ingen tid alls. Eftersom vi just nu håller på att försöka sälja vårt hus så vill man ju att huset ska vara ständigt berett på visning/besiktning och andra kritiskt granskande ögon.

Måndag och tisdag i förra veckan slet jag som ett djur med städning (det gjorde förvisso sambon också). Första visningen på onsdag - det är då man går dubbelböjd och med ett lätt fuktat pekfinger drar upp minsta lilla dammkorn på golvet. "Va fint ni har det", utropar mäklaren. Och det känns ju bra.

Så tänker man då att nu håller vi det så här undanplockat (erkänn: vanligtvis tar det två timmar och en trötthet på gränsen till utmattning innan man nått så långt som till dammsugaren). Men vad händer då!? Jackan ligger slängd över träningscykeln (försvisso bra att nån använder den), temuggen står kvar på bordet och posten ligger i soffan.

Vad gör man? Jag har dessutom insett vid besök hos svärmor att det är ett släktdrag. Med andra ord, knappt nåt att bli sur på - i alla fall ganska fruktlöst. Så därför går jag nu runt huset och tar hand om saker som min sambo "mellan-landaren" droppar efter sig på noga utvalda platser.

Det ska bli skönt när huset är sålt. Då kan det få vara stökigt igen.

Inte så bra på det här . . .

"Det viktigaste när du bloggar är att du är aktiv."

Aj, aj, aj - jag har definitivt gått bet på den mest skinande av alla gyllene regler inom bloggvärlden. Snurrar då inte min hjärna kring nåt som kan vara av intresse att förmedla till omvärlden? Jo, det kan man ju hoppas.

Idag är det t ex en pampig dag på jobbet då Högskolan i Borås installerar 13(!) nya professorer. Sånt ska man vara stolt över. Dessutom täcker de in riktigt intressanta ämnen; t ex hur man ska kunna ge bra guidelines till de som i framtiden ska designa alla olika lösningar för e-tjänster (tack, professor Stefan Cronholm); eller vad vi menar när vi pratar om etik i vården - är det samma upplevelse för den som vårdar och den som vårdas? Professor Lars Sandman vet mer om detta.

När man tröttnar på den tröghet som finns inom akademin är det ändå såna här saker som man får lägga i den positiva vågskålen. Det är ju inte alla som har möjlighet att kunna få gå i skolan på arbetstid. Och om du tror att professorer är gamla torrisar så bör du spana in några av de nya i Borås . . .

Härliga höst!

Ja, så kom den då äntligen - den höst vi i år får kalla sommar. I två hela dagar har man kunnat vara ute, klippa gräset, kratta löv och ta en tur i svampskogen. Synd bara att energin för att göra saker inomhus, typ städa badrummet, alltid infaller när det är fint väder ute.

Folk pratar om att det är mycket löv kvar på träden ännu. Men visst, det är ju bara mitten på september. Ändå lyckades jag transportera iväg 6 skottkärror med nedfallna björklöv. Och just när man ställt undan krattan för att köra och tömma så singlar det ner ett nytt gäng löv. Nästan så att man undrar om det sitter nån liten jävel där uppe och kastar ner i samma takt som jag krattar bort. Och idag blåser det igen . . .

Om man ändå vore en snigel

Att kolla hus och bli registrerad på mäklarens kontaktlista är helt motsatsen till att gå in i stans klädshoppar. Där kan man strosa runt ända till stängningsdags, prova, förkasta och prova nytt med ett "tack, jag bara kollar lite" på läpparna. Den uppmärksamhet man ibland skulle vilja ha (typ för att slippa dra på sig alla kläderna igen och gå ut och hämta en annan storlek) den kan man ge sig f_n på att man får från mäklarskrået så fort man bara har tittat in på en husvisning.

Kanppt har man hunnit smälta de första intrycken förrän man har nån i andra ändan av luren som genast vill veta "hur det känns". Förvirrat. Det är så det känns. Skor, jeans och allehanda triviala ting kan man få prova, prova om, tom ta med hem på öppet köp. Men ett hus, det ska man kunna bilda sig en uppfattning om efter att ha tassat runt i nån annans hem i en halvtimme.

Om man ändå vore en snigel så att man kunde bära med sig sitt kanske kommande hem och prova det tillsammans med vännerna, på vintern, en solig sommardag eller helt enkelt bara kravlöst i myskläder en söndag.

Skeletten trängs i garderoben?

Frågan är om det är skelett eller bara ett uttryck för nätverk som håller på att snurra ihop sig värre än telefonsladden. Igår var jag på seminarium Göteborg med Disruptive media och MiG om sociala medier, eller social webb. Eller bara webb. En del av diskussionen handlade just om det - när kommer sociala medier att lämna "fenomen-stadiet" och bli "communication as usual".

Världen är liten och att Göteborg är ännu mindre. Vilken härmed bevisas. På seminariet flöt två f d chefer, en f d kollega samt en f d kund upp. Naturligtvis trevligt, men jag frågor mig hur mycket jag har lyckats utveckla mitt liv och vad alla jobbyten egentligen har medfört. Och vem kommer och trasslar ut ens nätverk åt en när man som mest behöver det?

Den patetiska födelsedagen

OK, jag vet att det kanske inte passar sig vid min ålder att haka upp sig på sin födelsedag. Man förväntas säga saker som "det är väl inget att fira att man bli äldre" och "vid min ålder har man slutat att fylla år". Men jag bara vägrar att inrätta mig i detta falska (är jag övertygad om) beteende. Jag vill fylla år riktigt ordentligt! Presenterna behöver varken vara många eller dyra. Gåslever och champagne kan jag också klara mig utan. Men jag vill få vara lite speciell för en stund. Och jag vill ha TÅRTA!

I år har inget av detta uppfyllts. Och inte hjälper det med löften om firande till helgen. Det är inte till helgen jag fyller år, det är idag. Så nu sitter jag här i regnet, framför datorn och beklagar mig. Det lär inte förändra mycket. Men det blir heller inga konflikter med de som jag just nu surar över. Och man ska förresten inte förakta datorn. Denna födelsedag har det strömmat in gratulationer på facebook-sidan från mina vänner - nya, gamla, nära och kära. Jag får helt enkelt lära mig att fira födelsedag i webb 2.0-samhället. Och det är inte så illa heller. Fick faktiskt tom en digital födelsedagstårta i morse.

Vädret är maktfullkomligt

Antagligen är jag varken den första eller sista person som just nu (fredag kväll) kommenterar vädret över västsverige. Men jag kan inte låta bli.

Här sitter jag vid den tända brasan, nån häller ner regn över min trädgård samtidigt som de har satt på nån jäkla superfläkt à la filminspelning i Hollywood. Klarar sig dahliorna genom detta så betyder det att det nog finns nån slags rättvisa i alla fall.

Hur som helst, mitt i detta meteorologiska kaos beslutar sig Bonniers att det är dags att läska mig med höstens nummer av "Allt om trädgård". Ursäkta, men var fotograferas de reportagen? Slår dom läger i nåns trädgård och väntar envetet tills det känns som den sensommar vi drömmer om eller är allt bara fejk? Själv blickar jag ut över några trötta flox, tappert kämpande dahlior och en gräsklippare som strandat mitt på ängen.

Får jag lov?

I min kommun (Härryda) är man noggrann. Väldigt noggrann. I våras byggde min sambo ett, i vårt tycke, diskret vedskjul. Istället för att köpa en färdig bod (dyrt, tyckte vi) så skapade vi en liten diskret utbyggnad på gaveln. Dvs, vi tyckte att den var liten och diskret.

I samma veva slumpade det sig så att vi beslöt att det var dags att börja planera för ommålning av fasaden. Förändring av färgställning kräver bygglov, det hade jag lärt mig. Sagt och gjort, bygglovsansökan fylldes i efter alla konstens regler och skickades in.

Efter ett par dagar ringde enhetschefen för bygglovsenheten (eller vad den kan heta) upp mig. "Åh, vad snabbt", tänkte jag och såg genast hela huset i ny sommarskrud framför mig.
- Jo, det kan nog bli fräckt med den färgställningen (mörkt, mörkt, mörkt grafitgrått) så det är inga problem". Härligt!
- Men så såg jag det där andra som jag inte skulle sett. "Vadå?", undrade jag naivt och dumt
- Ja, er utbyggnad.
- Men hallå (så sa jag kanske inte riktigt), man får ju bygga 15 m2 friggebod numer utan bygglov?

Den pedagogiska och tålamodsrike enhetschefen förklarade då (och säkert inte för första gången) att mitt lilla vedskjul satt fast i väggen. Därmed har jag FASADÄNDRAT huset. Ajja bajja!

Så nu är vi i processen att a) hitta nån som kan göra ritningar för oss, b) få fram alla olika kartor, ritningar och bilder som behövs för detta och c) skicka in en korrekt ifylld blankett.

När detta är gjort kanske vi får ett bygglov. Vad vi garanterat får är en straffavgift för vårt svartbygge. Det hade nog blivit både billigare och enklare att köpa den färdiga byggsatsen. För att känna oss bättre till mods har vi nu i alla fall målat svartbygget vitt.

Att komma igång

Enligt boken "Alice i underlandet" borde det inte vara svårt. Man börjar från början och när man kommer till slutet så stannar man. Eller nåt åt det hållet. Kanske har de rätt, det är väl bara det att jag inte hittat början än. Men snart så! Ni får ha lite tålamod.