Fy fan vad jag måste haft kul

Om julen ska kännetecknas av givandets glädje så måtte jag haft gränslöst kul i år. Jag har gett tid, kraft, energi och engagemang. Allt från köra sambon till flyget kl 05:30 för 16 dagars semester i Frankrike via fixa julafton hos föräldrarna vilket innebar att kuta med mat och disk upp och ner för trapporna till sovrummet pga mammas sjukdom till att hitta passande julklappar till alla och ovanpå det ta hand om de två hundarna, varav den ena skadad.

Så, om jul handlar om att glädja andra så har jag firat jul med råge 2010!

Kräkmedel

Nja, något orättvist, men lite så känns det inför det samtal som jag (som en av medarbetarna på avdelningen) ska ha med företagshälsovården imorgon. Visst är det bra att få prata av sig, men nu är det för fan dags för action i denna dokusåpa! Been there, done that är en lämplig beskrivning av det senaste årets turer. Så imorn blir det väl som bäst "favorit i repris".

Dagen som inte blev

Hade flera saker på to do-listan idag; optikern, Åhléns, Indiska och banken. Bland annat. Av detta lyckades jag med optikern och banken. Å andra sidan blev det lunch med sambon och det kan ju få räknas på plussidan. Och jag gör som vanligt - gör om dagens to do-lista till morgondagens. Idag blev inte en av Mads Mikkelsens "dågar" - ingen jag kommer att minnas, den bara gick.

Ränderna går aldrig ur

Hittade till min blogg idag. Inte konstigt att den knappt har några läsare när jag inte ens själv orkar ramla dit. Väl där så fann jag i alla fall ett inlägg om att jag hittat ett mönster, dvs att jag bloggar när jag har långtråkigt. So, you do the math . . . Yepp, olidligt långtråkigt och ingen lust alls.

Helgen i det västsvenska oktobervädret gav inte mycket inspiration men vi lyckades i alla fall inhandla utomhusbelysning så att jag ska slippa att välta i beckmörkret varje gång hundvalpen ska ut (vilket fortfarande är rätt ofta). Den funkade i c:a 3 minuter innan transformatorn tackade för sig. Så mycket för att köpa kvalitet i specialbutiker istället för billiga lösningar på Rusta. Övertyga mig!

Deppigheten antog gigantiska mått under söndagen då regnet fortsatte. Hundarna gav upp och gick in i dvala på vardagsrumsgolvet medan husse och matte fick upp badrumskrokar (det tog bara 4,5 månader . . . .) och lite tavlor. Alltid något.

Och nu är det måndag.

En arbetsdag i min smak

Idag har kollegan Kristoffer och jag suttit och spånat (och dokumenterat) idéer för en informationsavdelning. Måste säga att det har varit en av de mest givande dagarna jag har haft sedan jag började på Högskolan i Borås. Det var för den här typen av tankar och ambitioner som jag lämnade Volvofinans, Göteborg och mycket av det som jag nu saknar. Synd att det inte har blivit som jag tänkt mig. Men en skön och trösterik känsla att inte vara ensam med sina idéer. Myteri - om än bara i teorin - kan vara mycket hälsosamt.

På sommaren vill jag byta kön

Ja, kanske inte alldeles på riktigt, men jag tycker att det är jävligt orättvist hur sommaren behandlar kvinnor och män. En man får visa sina vita, spinkiga (och håriga) ben i illasittande shorts där magen är mångfaldigad och en normal ända lyser med sin frånvaro.

Som kvinna däremot ska man redan innan semestern vara gyllenbrun med släta muskulösa lår och vader samt platt mage. Dessutom slät i huden som en bebis. Håret ska vara både välfriserat och solblekt och generande hårväxt (som uppenbarligen bara är genant på den ena halvan av mänskligheten) ska vara bortrakad eller allra helst epilerad, dvs totalt avlägsnad.

Allt detta är bara ett exempel på en utveckling som inte bara står still utan i närmast snälltågstakt går baklänges. Men håll ut, snart är det vinter igen!

Kalldusch

Nä, denna gången handlar det inte om badrummet utan om jobbet. Tog en diskussion med chefen om ett antal tankar jag har kring opinionsbildning, idéer, input mm. Reaktionen lät inte vänta på sig:
- Håll dig inom boxen, vi ska inte syssla med utveckling.

Nä nä. Nånstans inom mig visste jag väl vad jag skulle möta, men visa mig den idiot som nånsin ger sig.

Vågar man?

Hemma pågår renovering av badrummet. Så fort man säger det så kommer alla i ens omgivning med hårresande historier om sina badrumsrenoveringar. Och inte minst såna som deras bekanta upplevt (eller var det kanske de själva, men alltför skämmigt att medge?).

Om man ska vältra sig i alla sina paranoida drag så borde snart den STORA katastrofen inträffa. För förutom väldigt mycket "vara på landet-känsla" i form av en doftande mulltoa så har det gått som på räls. Notera att jag ändå pratar om läget hittills. Vågar liksom inte utmana genom att prata i presens.

Hur som helst så är det ju en fröjd med hantverkare som för det första ringer och talar om att de är påväg. Dessutom faktiskt är det. Och därefter berättar hur det går, vad som gjorts och vad som återstår. Och in emellan har de dessutom tid att göra jobbet. Men allt är inte färdigt så precis vad som helst kan ännu hända, men det ser bra ut hittills . . . .

På gränsen mellan frustration och desperation

Jag har nu nått och passerat gränsen mellan frustration och desperation, det är jag ganska övertygad om. Varje dag på jobbet är en kamp för att hålla mig på mattan. Jag jobbar i en värld där man skulle tro att alla går omkring och sjunger "Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!". Tydligen är det avsevärt mycket mer uppskattat med oengagerade men "snälla" medarbetare än såna som med kraft och engagemang ger sig in i diskussioner. Då klassas man som otrevlig. Fel person på fel plats vid fel tillfälle - the story of my life!

Bloggen som tidsfördriv

Jag börjar se ett mönster. Det är när jag får långtråkigt som jag skriver på bloggen. Och med tanke på hur sällan jag skriver så borde det vara ett positivt tecken - dvs. jag har ganska lite långtråkigt. Eller också kan man mana fram sina pessimistiska sidor och peka på att det faktum att jag så sällan hittar nåt att skriva om tyder på att långtråkigt är precis det jag har hela tiden.

Hm, hur man än tänker så är resultatet en mager blogg. Så därför ska jag nu luta mig tillbaka med min kaffekopp och fundera över vad som skulle kunna generera ett längre inlägg.

Kommer förhoppningsvis snart tillbaka.

Efterlyses! Sug

Sommarlov är något som man längtar till som en galning som liten. Plocka med sig alla böcker, teckningar och mer eller mindre lyckade slöjdresultat hem de sista dagarna på vårterminen är himmelriket.

Lite så har det känts den sista veckan på högskolan. Studenterna har varit somriga i shorts och klänning och det har varit sommarlovsstämning i lokalerna. Tills idag. För plötsligt är allt över. Studenterna "has left the building" (vissa tom stan) och det ekar ödsligt i korridorerna. Några förskrämda som antingen har nån inlämning kvar eller nån annan anledning att dröja sig kvar syns i matsalen. Men snart stänger även den och Högskolan i Borås blir världens ensligaste plats i Borås ensligaste ände.

I år känns det värre än tidigare eftersom jag dessutom har sagt hej då till ett helt gäng studenter som har jobbat tillsammans med mig i tre år. Skolan är inte min grej - att se folk vandra vidare medan jag sitter kvar och börjar om på nytt. Nja, det var väl inte min grej.

Nu jävlar!

Den här veckan har lusten att komma igång med renoveringar, trädgårdssysslor och tom städning drabbat mig som en blixt från klar himmel.

Sekatören har kapat gamla rosenbuskar, räfsan far över gamla löv, mossa och kvistar på gräs- (ok då, moss-) mattan och i morse invaderades huset av snickare, rörmokare och sotare som kollade förutsättningarna för badrums- samt kakelugnsrenovering. Imorgon blir det dessutom en tur till tapetaffären för att hitta en vårskrud till vardagsrumsväggarna.

VVS-killen skrattade åt mina ambitioner och föreslog att jag skulle lämna nyckeln och huset åt dom i en månad. Tilltalande tanke, faktiskt . . . .

Ett första spadtag i trädgården

Det kliade verkligen i mina semi-gröna fingrar igår. Tyvärr är det fortfarande fruset i marken så jag fick utlopp via sekatören med vilken jag gick loss på ett bestånd vresrosor - små j_a taggar precis överallt. Men skam den som ger sig. Nu är "de vresiga" borta och kvar står några törnrosor (som jag hoppas ska få bättre växtmöjlighet nu) och nåt annat som kanske skulle kunna vara järnek. Det är i alla fall den enda vintergröna växt med taggiga blad som jag i mitt fortfarande tillfrusna tillstånd kan komma på. Nån som har nån annan idé så tar jag tacksam emot tips. Annars blir det till att rota igenom bokhyllan ikväll. Det börjar hur som helst bli dags att skaka liv i så väl plantorna som litteraturen.

En släng av omtanke

Jag blev riktigt rörd över sambon i helgen. Det brukar inte höra till vanligheterna att han uttrycker sådär värst mycket omtanke i ord, men när jag ojjade mig över att jag skulle till Göteborg på fredag em för att fira fars födelsedag och sen hem och packa för att åka till Frankrike på lördag morgon så säger han plötsligt:
- Jag tycker att du stressar alldeles för mycket. Säg till din pappa att vi firar när vi kommer hem. Du kan inte hålla på så här.

Jag blev alldeles förbluffad och nästan lite gråtmild. Och plötsligt var det som om nån tryckte hårt på bromsen. Sen dess har mitt tempo varit ett annat och jag mår plötsligt så mycket bättre. Så få ord med så stor kraft.

Semestertankar

Vecka 13 ska det bära av. Sambon är laddad och jag har olustkänslor för jag vill egentligen inte. Frankrike och skidåkning och jag vet att jag borde vara glad och nöjd men det är jag inte. Kalla det i-landsproblem, men ska jag åka på semester nu så ska det vara nånstans där jag kan känna mig ledig.

En veckas skidåkning i Frankrike innebär många timmar i bil, packa en massa skrymmande kläder. Beslut om hund och katt följa med eller inte, släpa upp grejor till lägenheten för att släpa ner samma saker (och säkert lite till) en vecka senare. Upp i ottan var morgon för att vara tidigt i backen. Trängas i liftkö, åka dåligt skidor, få ont, bli besviken och trött.

Sen hem och lagat mat, äta och diska eftersom restaurangerna är dyra och dåliga och barerna är fulla av skitiga franska skibums.

Den som tycker att detta låter som semester kan räcka upp handen. Och ja, jag tål att bli kallad gnällspik.

Nämen kolla!

Det här inte till vanligheterna att jag fördjupar mig i GPs kultursidor. Det är lika bra att erkänna det. Men igår fastnade blicken på en artikel om dikt till sommarens mest omtalade brudpar. Och vad ser jag då? Jo att min gamla kursare Mårten Castenfors från GU numer är chef för Liljevalchs konsthall. Jojo, somliga humanister gjorde karriär i alla fall.

Våra vägar möttes när vi läste idé- och lärdomshistoria. Har du inte läst det så skriv upp det på "to do-listan". Det enda ämnet under mina universitetsår som var både roligt, intressant och matnyttigt.

Nåväl, Mårten, jag och några andra (som jag nu inte minns namnet på) gjorde en heroisk insats för humaniorans bevarande genom att arrangera konserten "Rock mot döden" (alltså humanioras död) på kåren i Göteborg. Jag minns inte vilka som spelade, men jag minns att de som slöt upp för att rädda detta ämne i den gryende yuppie-eran på 80-talet var ganska få till antalet. Och jag minns som sagt Mårten Castenfors, en humanist-karriärist.

Nymålat hår

Har varit och färgat (slingat) håret i Sveriges mest frisörtäta stad, Borås. Bad att det skulle bli naturligt och det blev det nog för ingen har sett nån skillnad. Men själv känner jag mig lite mer glänsande i huvudet (på utsidan, alltså). Vad tycks?

Vi vann!

Jo, jag vill bara passa på att meddela att vi vann första pris för vår webbannons "En ny sida av Borås". Det reulterade i en del skojiga kommentarer av folk på jobbet. T ex: "Tyckte inte den var så bra, men nu känns den mycket bättre." Tja, det är väl därför man tävlar, för att få andras bekräftelse på att det man gjort är bra.

En vinnare?

Ikväll ska vi till Åhaga (Borås svar på Scandinavium?) och förhoppningsvis ta emot pris för en bra webbannons. Högskolan i Borås deltog i Borås Tidnings tävling "Din bästa sida" i höstas. Sen glömde vi bort det. Men igår ringde dom och meddelade att vi är en av 6 nominerade. Ser man på! Tyvärr vill inte bloggen ta emot mitt material så ni får tro mig när jag säger att vi borde kunna få vinna.

Nu har jag varken diamanter eller svandunsboa att fladdra med på röda mattan, men å andra sidan är en värmande dunjacka inte helt fel just nu. Jag lovar i alla fall att rapportera från kvällens galatillställning och redovisa juryns resultat.

Jag och kameran

Inte två helt kompatibla enheter - jag och kameran (eller kamerorna egentligen). Men idag ska jag ut i solen och snöglittret och fotografera lilla huset och stora trädgården. Om jag skriver det här så blir det liksom mer ett uppdrag och de har jag tydligen lättare att komma vidare med än bara mina egna tankar.

Gott nytt (l)år!

Nyårsafton var det dags att pröva julklappen - ett par långfärdsskridskor. Sambon har fortfarande inte gett upp hoppet om att jag ska bli nån slags vintersportprinsessa. Fantastiskt väder gjorde ju att upplevelsen lockade trots viss nervositet. Jag var inte så oäven på skridskor i yngre dar, men det var c:a 15 år och ungefär lika många kilon sen. Det märktes. Första gången sen jag stapplade runt på tåspetsarna i Stora Teaterna balettskola som jag insåg att man har (eller borde ha) muskler i fötterna. Efter ungefär en kvart (som kändes som en timme) tog jag mitt förnuft tillfånga och klev av isen med förhoppningen om att trots allt kunna inleda 2010 med en smula rörlighet.

Löftet om att inte avge några löften blev till en insikt om att man borde ha några muskler nedanför lårbenet. Så nu blir det dags för ytterligare en pass på isen. Denna gång dock med lite grillkorv i packningen så att man kan gå av isen och åtminstone inbilla sig att man gör det för att grilla korv. Inte bara för att både ben och fötter skriker av träningsvärk.