På gränsen mellan frustration och desperation

Jag har nu nått och passerat gränsen mellan frustration och desperation, det är jag ganska övertygad om. Varje dag på jobbet är en kamp för att hålla mig på mattan. Jag jobbar i en värld där man skulle tro att alla går omkring och sjunger "Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!". Tydligen är det avsevärt mycket mer uppskattat med oengagerade men "snälla" medarbetare än såna som med kraft och engagemang ger sig in i diskussioner. Då klassas man som otrevlig. Fel person på fel plats vid fel tillfälle - the story of my life!