Hemma pågår renovering av badrummet. Så fort man säger det så kommer alla i ens omgivning med hårresande historier om sina badrumsrenoveringar. Och inte minst såna som deras bekanta upplevt (eller var det kanske de själva, men alltför skämmigt att medge?).
Om man ska vältra sig i alla sina paranoida drag så borde snart den STORA katastrofen inträffa. För förutom väldigt mycket "vara på landet-känsla" i form av en doftande mulltoa så har det gått som på räls. Notera att jag ändå pratar om läget hittills. Vågar liksom inte utmana genom att prata i presens.
Hur som helst så är det ju en fröjd med hantverkare som för det första ringer och talar om att de är påväg. Dessutom faktiskt är det. Och därefter berättar hur det går, vad som gjorts och vad som återstår. Och in emellan har de dessutom tid att göra jobbet. Men allt är inte färdigt så precis vad som helst kan ännu hända, men det ser bra ut hittills . . . .
Jag har nu nått och passerat gränsen mellan frustration och desperation, det är jag ganska övertygad om. Varje dag på jobbet är en kamp för att hålla mig på mattan. Jag jobbar i en värld där man skulle tro att alla går omkring och sjunger "Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!". Tydligen är det avsevärt mycket mer uppskattat med oengagerade men "snälla" medarbetare än såna som med kraft och engagemang ger sig in i diskussioner. Då klassas man som otrevlig. Fel person på fel plats vid fel tillfälle - the story of my life!
Jag börjar se ett mönster. Det är när jag får långtråkigt som jag skriver på bloggen. Och med tanke på hur sällan jag skriver så borde det vara ett positivt tecken - dvs. jag har ganska lite långtråkigt. Eller också kan man mana fram sina pessimistiska sidor och peka på att det faktum att jag så sällan hittar nåt att skriva om tyder på att långtråkigt är precis det jag har hela tiden.
Hm, hur man än tänker så är resultatet en mager blogg. Så därför ska jag nu luta mig tillbaka med min kaffekopp och fundera över vad som skulle kunna generera ett längre inlägg.
Kommer förhoppningsvis snart tillbaka.
Sommarlov är något som man längtar till som en galning som liten. Plocka med sig alla böcker, teckningar och mer eller mindre lyckade slöjdresultat hem de sista dagarna på vårterminen är himmelriket.
Lite så har det känts den sista veckan på högskolan. Studenterna har varit somriga i shorts och klänning och det har varit sommarlovsstämning i lokalerna. Tills idag. För plötsligt är allt över. Studenterna "has left the building" (vissa tom stan) och det ekar ödsligt i korridorerna. Några förskrämda som antingen har nån inlämning kvar eller nån annan anledning att dröja sig kvar syns i matsalen. Men snart stänger även den och Högskolan i Borås blir världens ensligaste plats i Borås ensligaste ände.
I år känns det värre än tidigare eftersom jag dessutom har sagt hej då till ett helt gäng studenter som har jobbat tillsammans med mig i tre år. Skolan är inte min grej - att se folk vandra vidare medan jag sitter kvar och börjar om på nytt. Nja, det var väl inte min grej.
Hemma pågår renovering av badrummet. Så fort man säger det så kommer alla i ens omgivning med hårresande historier om sina badrumsrenoveringar. Och inte minst såna som deras bekanta upplevt (eller var det kanske de själva, men alltför skämmigt att medge?).