Torsdagmorgon i november. Trött som jag-vet-inte-vad när väckarklockan drar igång 05.00. En liiiten stund till bara . . . . ZZZzzzzzz . . . . Ur bingen 05:19 och sen rasslar det på. 4 plusgrader och väderleksrapporten pratar om sol.
In i bilen, som vanligt några minuter sen, och vi drar iväg. Immigt i bilen och sambon torkar rutan. "Stanna till" säger jag, "du vinglar på vägen". Han lägger av. Där, i kurvan in på bron över Viskan, händer det. Plötsligt släpper bilens grepp. På nåt vis tror jag att han fortfarande vinglar till pga vindrutetokningen. Inser att vi går mot brokanten men sambon lyckas räta upp bilen innan den tar i räcket. Rakt över på andra sidan och jag förstår att vi kommer att träffa precis där jag sitter. Ännu en gång får han rätsida på bilen innan vi glider över mittlinjen igen. Då har vi kommit över på andra sidan och däcken får grepp på asfalten igen.
De där sekunderna . . . Du vet hur det är, man hinner tänka så mycket, fantasin rusar på. Allt gick ju bra, vi båda oskadda, bilen oskadd, inget möte, inga barn på nån busshållplats. Men man blir rädd. Man blir tacksam. Och man blir klarvaken. Imorn bittida går jag ur sängen när klockan ger sig till känna. De där extra minuterna har jag större nytta av i bilen än i sängen.
