Jag är en jävel på scen!

Har just haft intern kampanjpresentation. Succé. Fy fan vad jag är bra när det gäller. Betala mig bara så fixar jag din nästa presentation. Så! Då var det sagt.

Att få ändan ur vagnen

Må vara att det krävs lika mycket transpiration som inspiration för att få jobbet gjort, men det är helt klart att båda ingredienserna behövs. Och då undrar man var f_n man hittar inspirationen? Den där känslan man kan ha inför städning när man planlöst går omkring och flyttar ostrukturerat på prylar - precis så är min mentala status numer. Jag låter blicken glida över skrivbordet där papprena ligger utslängda, vänder mig om och skriver upp nåt på whiteboarden. Och tar en djup suck.

Världen är full av tappade sugar - ve, att jag är den som verkar ha tappat de flesta av dem.

Jag är osynlig

Så måste det vara. Kanske inte rent fysiskt men som önskande och resonerande person tycks jag vara fullständigt osynlig i mitt eget hem. Hur då? Jo, i fyra dagar har jag frågat sambon om hjälp med att gräva en rabatt. Fint väder, tidigt på våren och lediga dagar - ganska schyssta omständigheter för trädgårdsprojekt. Har inte fått något nekande svar nån gång, men heller inget resultat. För just min rabatt, alltså. Däremot är det ganska många andra projekt som blivit genomförda - alla med det gemensamt att de har initierats av sambon.

Igår em kl 16:15 kom spaden i jorden. Bättre sent än aldrig även om jag inte var så sugen på att plantera om en hel rabatt efter jympan kl 19, men det var ju ändå bra att jobbet skulle bli av. Döm om min förvåning (nästan hysteriskt skratt) när jag kommer hem och jorden i alla fall inte är uppgrävd, medan ett antal plantor som sambon hade tänkt flytta nu utgjorde en liten fin rabatt vid entrén.

I em blir det därför jag själv som får sätta spaden i jorden för att göra i ordning rabatten. Ska vi slå vad om att resultatet kommer att vara osynligt för sambon?

Förnedringens dag på jobbet

Då var det dags - varför skulle just jag sparas? Efter ett förvirrat samtal med två chefer som kanske innehöll nåt mått av omtanke (väljer att tolka det så) kvarstår ändå känslan av personligt intrång på gränsen till förnedring. Att bli ställd inför ett uttalande om min mentala hälsa och sen dessutom i det närmaste bli anklagad för elakhet känns bittert.

Att efter 3,5 år med alla medel, och med organisationens bästa framför ögonen, bli behandlad som ett barn och i det närmaste bli rekommenderad (beordrad? Ja inte långt ifrån) samtalsterapi är magstarkt och ett alltför stort steg över min integritetsgräns.

Förvirrad och lätt chockad kan man åtminstone vara tacksam för den stundande helgen.