Jag blev riktigt rörd över sambon i helgen. Det brukar inte höra till vanligheterna att han uttrycker sådär värst mycket omtanke i ord, men när jag ojjade mig över att jag skulle till Göteborg på fredag em för att fira fars födelsedag och sen hem och packa för att åka till Frankrike på lördag morgon så säger han plötsligt:
- Jag tycker att du stressar alldeles för mycket. Säg till din pappa att vi firar när vi kommer hem. Du kan inte hålla på så här.
Jag blev alldeles förbluffad och nästan lite gråtmild. Och plötsligt var det som om nån tryckte hårt på bromsen. Sen dess har mitt tempo varit ett annat och jag mår plötsligt så mycket bättre. Så få ord med så stor kraft.
